Jag brukar få "Veckans peptalk" av Olof Röhlander (www.upphopp.se). Det har varit en hjälp för mig i min strävan att komma upp och bort från min "Gnällig Valley". I onsdags fick jag äntligen lyssna på honom live. Han håller en "Inspirations turné" i välgörenhets tecken runt om i landet. Intäkterna från föreläsningarna går till 5-6 utvalda välgörenhetsorganisationer. När jag fick veta det var det ingen tvekan att jag skulle vara med. Två flugor i ett smäll så att säga.
Så kom dagen för föreläsningen. Det regnade. Själv hade jag en konstig känsla. Den entusiasm jag trodde jag skulle känna inför föreläsningen infann sig aldrig. Tvärtom ville jag för en lite, lite stund inte åka. Frågar mig inte varför. Men jag åkte iväg tillsammans med min son och hans sambo och en väninna till mig. Hade jag stora förväntningar? Jo, lite. Det var mycket folk. 500 fick vi veta. Vi var där 30 min. innan föreläsningens början. Jag satte mig först 5 min. innan det började. För jag vet att det bli jobbigt att sitta i 1,5 timmar.
Föreläsningen började med att Olof R hälsade oss välkommen. Sedan kom hans kompis Christian Wass och höll en 30 minuters "uppvärmnings föreläsning". Christian W är rullstolsbunden efter en olycka. Han berättade hur han fick kämpa tillbaka till ett liv han inte hade tänkt sig. Han berättade bl a om svårigheter för honom att be om hjälp och hans upptäckt att folk är villiga att hjälpa till. Medan jag lyssnade på honom tänkte jag två saker. 1. "Vad gnäller du för? (alltså med du menar jag mig själv. Inte riktad till Christian) Du kan ju röra dina armar och ben. Du kan ju går och röra på dig. Du har så mycket bättre..." Men är det så att jag, och många fler som lever med ständiga värk, trötthet, orkeslöshet har det bättre? För det första tror jag inte man kan jämföra sjukdomar, olyckor eller handikapp med andra. Vi är alla olika. Vi råkade ut för olika saker av olika anledningar. För det andra, visst finns det alltid folk som har det sämre, värre än mig själv. Men det betyder inte att jag inte få tala (gnälla) om när jag har det svårt. En vän till mig förlorade sin far och hon skrev "Men jag ska väl inte gnälla. Det finns folk som har det mycket sämre". Visst, det finns alltid folk som har det sämre. Men hennes far var ju viktigt för henne. Det är klart att hon får "gnälla" om hennes förlust av en kär far. Det handlar inte om att inte få "gnälla". Det viktiga är att inte stanna där. Inte gräva en egen "Gnällig Valley" och bosätta sig där.
2. Jo, jo. folk är villiga att hjälpa en som sitter i en rullstol men om jag (och många andra) som ser friska ut be om hjälp mötts jag/vi mest med misstänksamhet. Även om munnen inte säga något så kan man läsa "Det är väl inget fel på dig?" i deras ögon. De som har synliga handikapp vill inte alltid ha hjälp de blir erbjuden. Där handlar det inte bara om att våga be om hjälp utan även att våga ta emot hjälp. Medan vi med dolda handikapp får sällan hjälp även när vi vågade be om det. Gräset är tydligen inte alltid grönare på andra sidan?
När Christian Wass var färdig tog Olof Röhlander vid. Att han är en bra talare visste jag. Men att han är rolig visste jag däremot inte. Tema för kvällen (om jag inte uppfattat fel) var "Ta en chans". Han berättade bl a om sina föräldrar som tog en chans och startade eget. Livet blev inte alltid som man tänkt sig. Men om man vågar ta en chans kunde man vända "livet som inte blev som man tänkt sig" till "livet blir alltid som man tänkt sig". Det är roligt att lyssna på honom. Han talade ibland lite allvarligt och många gånger skämtsamt. Min värk i nacken och ländryggen tilltog medan jag satt och lyssnade. Ibland kändes som att han skämtade för mycket så att den där "röda tråden" i föreläsningen skrattades bort. Om jag hade förväntad mig bli imponerad var det en besvikelse. Men hoppades jag att bli inspirerad så kan jag lugn säga att det blev jag. Vad jag uppfattat gick föreläsningen ut på att livet bli kanske inte alltid som man tänkt sig. Man kan råka ut för olyckor, sjukdomar, små "svackor" i livet Viktigt är inte att alltid lyckas utan våga ta en chans och ta en chans igen. För om man vågar kämpa och försöka igen och igen...kan livet bli som man alltid ha tänkt sig till slut. Har ni möjlighet så gå/åk och lyssna på hans föreläsning. Har man ett öppet sinne tror jag att man få med sig ett och annat insikt. Om inget annat får du chans att motionera dina skratt muskler och ett skratt förlänger livet. Vad har du att förlora? Vill du veta när och var nästa föreläsningen bli så klicka in på http://upphopp.se och sedan välj "inspiration" (tror jag).
Tack för att du har läst ända hit. Hoppas att du får med dig något inspiration även här.
